Att avsluta...

...en relation är inte det mest enkla. I regel är ju oftast en part sårad och bedrövad medan den andre till synes går vidare utan ledsna känslor. När det hände mig i somras fick jag inta rollen som lämnad, vilket ju självklart kändes som det stora nederlaget. Såhär i efterhand kan jag tänka och reflektera mycket över hurvida vi överhuvudtaget passade ihop eller inte. Förälskelsen är som vi alla vet en eufori med krafter lika starka som ett rus av heroin, säger experterna ialla fall. I det tillståndet drabbas vi av lust, passion och en stark känsla av gemenskap. Vi har funnit en människa som förstår oss, vår själsfrände. Visst är det underbart?! Problemen, om de uppstår, brukar trevande knacka på vår dörr några månader efter att ruset har lagt sig. Då står vi där skrämda av vår känsla att det inte längre känns lika spontant, spännande eller passionerat längre. "Hur kunde det bli såhär?", frågar vi oss. Vi som var så kära, det var ju vi mot världen. Ja, vem kan egentligen svara på det? Alla människor behöver kärlek, närhet och samhörighet. Det ligger i vår natur att få älska och känna att man tillhör en gemenskap.

När jag upplevde en förälskelse för två år sen, kändes det givetvis som att befinna i himlen. Den svävande känslan höll i sig under ett halvår om jag minns rätt. Man vill ses hela tiden, vakna upp bredvid varandra, uppleva massvis tillsammans och dela med sig av sig själv. Personen som ligger i din säng är det bästa och finaste som hänt dig. Men så en dag började vi glida ifrån varandra. Tvekande inför att "vi" verkligen kände kärlek. Detta var en sanning från min andre hälft, med mina erfarenheter försökte jag lugna med att berätta att man i relationer måste jobba för att hålla passionen vid liv. Saker och ting sker inte av sig självt. När förälskelsen lägger sig och vardagen kommer ikapp, ja då måste man verkligen visa sig från sin bästa sida för att relationen ska kunna växa, utvecklas och nå ännu högre höjder. Vad man dock inte kan göra är att framtvinga allt detta, vi måste givetvis ha känslor för personen ifråga. Om man inte låter den utvecklas och når ett djupare plan, ja då lever man plötsligt i ett platoniskt förhållande, långt långt bort från den äkta fina närhet och kärlek som vi alla så mycket behöver.

Idag när jag tittar tillbaka på min förälskelse som jag så gärna ville skulle gå över i en mer långvarig och kärleksfull relation, kan jag bara tänka och tacka den andre personen för att vara klarsynt och dra sig ur innan tiden gjort sig bekväm. Jag hade varit långt mer ledsen om den hade fortsatt och jag hade insett att du inte för något i världen är vad jag behöver eller längtar efter i det långa loppet. Nu inser jag att du aldrig skulle kommit mig så nära som jag önskar att en annan människa ska. Jag vill ha en djup, stark relation, fylld av tillgivenhet och kärlek. Inte en relation vars enda grundstenar bygger på passion, lek och flyktighet. Jag vill ha en man som älskar mig för den jag är, inte för vad han vill att jag ska vara.