Varje människan du möter är alldeles unik..

...så kan jag sammanfatta min helg efter 16 timmars föreläsning i personlig utveckling. Det har varit två intensiva och lärorika dagar där föreläsaren för denna gång var Fredrik Lundh, psykoterapeut och lärare vid PsykosyntesAkademin i Stockholm. Mycket av det Fredrik talade om rörde sig kring ankytningsteorin och de anknytningsmönster vi tidigt utvecklar i livet, som vi sedan omedvetet använder oss av som vuxna. Det här var inget nytt för mig personligen då jag gått i terapi och arbetat mycket med mig själv de senaste åren, men trots mina utvecklande erfarenheter så var det oerhört intressant att mer djupgående lyssna till hans kunskaper och inte allra minst få ta del av mina kursares livserfarenheter. Det var jobbigt för många och en hel del tårar fälldes under de övningar vi tilldelades. Jag är så tacksam att dessa människor vill och vågar öppna upp sig inför varandra, att de vågar visa sina inre sårade känslor för människor som de egentligen bara känner genom den utbildning vi går.
Jag kände själv att jag kunde dela med mig av barndomserfarenheter och drömmar utan att känna en klump i halsen eller att gråta. Det var verkligen en härlig känsla! Under en övning skulle vi alla sitta på en stol och blunda medan Fredrik guidade oss fram till våra egna inre bilder av oss själva som barn. Vi skulle föreställa oss en trädgård, oss själva som vuxna och oss själva som barn. Vi skulle ta med oss barnet in i trädgården och stanna kvar där, efter övningen skulle vi reflektera över vilka inre bilder som dök upp. Jag gjorde den här övningen flertalet gånger under min tid i terapi och upplevde det då som både smärtsamt, sorgligt och ganska ångestfyllt. Jag lyckades mycket sällan trösta den lilla flickan och kände mer förvirring än trygghet. Under den tiden "hamnade" jag alltid i en japansk trädgård, jag själv som vuxen och i min hand höll jag ett mycket sorgset, övergivet och ensamt barn. Idag dock, befann jag mig i min egen trädgård, en varm sommareftermiddag. När jag gick in i min trädgård höll jag en lycklig och harmonisk sexåring i handen. När vi satte oss i det oklippta gräset såg jag att vi hade likadana vita sommarklänningar och att vi hade båda långt rufsigt hår. Flickan (mitt inre barn) log och gav mig förstående blickar. Jag log tillbaka och kände mig lyckligare än nånsin. När jag satte mig i gräset, satte sig mitt inre barn i mitt knä. Vi behövde inte prata, det fanns liksom ingenting att säga högt, för vi förstod varann och kände en samhörighet som gjorde oss båda mycket lugna, glada och kärleksfulla. Känslan av harmoni och beskyddande var så stark och så otroligt skön! När jag öppnade mina ögon var jag så fylld av stolthet och glädje över hur mycket jag har utvecklats som människa sedan den första dagen jag satte min fot i terapirummet. Den här stunden kommer jag aldrig att glömma. De inre bilderna kan ha ett ganska tydligt symboliskt värde om man väljer att tolka dem så. Bara att vi nu befann oss hemma i vår egen trädgård, är ett stort framsteg för en person som alltid har längtat bort. Att vi sedan kunde sitta så nära varandra och känna trygghet och kärlek gentemot varandra, betyder för mig att jag har försonats med mitt förflutna. Det är en stark befriande känsla!

Efter att mina kursare delat med sig av sina liv, kände jag så stor respekt för dom, för varje enskild individ i rummet. Det som slog mig mest och som jag hoppas att jag kommer att bära med mig både som människa och som pedagog, är att varje människa jag möter har en alldeles unik historia. Varje barn jag möter i mitt yrke har sin bakgrund och jag kan omöjligt gissa mig till vad den här lilla eller stora människan har med sig i sina upplevelser eller minnen. Jag kan aldrig döma en annan människa utifrån vad jag ser eller hör. Ett accepterande möte måste äga rum för att vi ska förstå, komma nära och respektera varandras olikheter. Gör vi det, kan vi växa som individer och uppleva en intimitet där det finns utrymme för kärlek, omtanke och glädje.

/.